I samband med ombyggnad av en lokal till bostäder fann vi i originalritningarna att det använts Aluminatcement till pelare i stommen. Ett betongprov skickas för analys och aluminatcement bekräftades. Utredningen fortsatte och en större mängd prover skickades för analys och vi kunde bekräfta att aluminatcement hade använts i fler pelare än vad originalritningar angav. Eftersom Aluminatcement är ett nyckfullt material beslutades att hållfasthetens status måste utredas för samtliga pelare i fastigheten.

Reparationen i korthet Eftersom flera av pelarna visade sig ha en mycket låg hållfasthet och de boende skulle, om möjligt, bo kvar i huset under entreprenaden, fick vi gå mycket försiktigt tillväga. Vibrationsfri installation av stålkärnepålar nyttjades, väggar högre upp i huset stämpades för att avlasta pelare, till stämpning användes temporära stålpelare tvärs genom huset. En metod för att kontrollera pelarnas hållfasthet utan att riskera svaga pelare samt en kostnadseffektiv metod att förstärka icke godkända pelare arbetades fram. Totalt finns i huset 99st pelare, av dessa kunde 55st uteslutas pga. att de var av ren betong eller tegel, 28st kunde godkännas pga. en fullgod hållfasthet, 16st pelare förstärktes. Källarpelarna belastades av ca: 120 ton (brottlast). Arbetet försvårades av att lokaler i källare och gatuplan hyrdes ut till två restauranger och två musikstudios. Utredningen utfördes i samarbete med Tekn. Dr Anders Granström.

Aluminatcementens hydratisering (vattenbindning) sker i stort sett under loppet av 24 timmar. I samband med detta bildas dikalciumaluminathydroxid och även kollodial aluminiumhydroxid i mängder som är större ju kalkfattigare utgångsmaterialet var. Tyvärr har det visat sig att dikalciumaluminathydratet är en instabil förening som har benägenhet att under avskiljandet av aluminiumhydroxid och vatten övergå till trikalciumaluminathydrat och den är inte önskvärd i en bärande betongkonstruktion. Omvandlingstendensen är vid låg och normal temperatur så låg att den praktiskt taget inte gör sig gällande. Vid stigande temperatur – från ca 25º C – tilltar emellertid omvandlingshastigheten så mycket att förändringar gör sig starkt märkbara i form av hållfasthetsförlust. Den höga temperaturens ogynnsamma inflytande på hållfastheten är mest märkbar om redan den tidigaste hydratiseringen sker vid hög temperatur. Även om hydratiseringen var avslutad vid normal temperatur får man dock räkna med en nedgång av betongens hållfasthet, om den senare utsätts för högre temperatur. Det förefaller som denna tillbakagång av hållfastheten endast sker i närvaro av fukt. Torr betong är inte känslig för förhöjd temperatur. Med anledning av temperaturkänsligheten är det uppenbart att aluminatcementbetong bör hållas vid låg temperatur. Olyckligtvis är emellertid aluminatcementet i detta avseende sin egen fiende. Värmeutvecklingen är ytterst snabb och en stor mängd värme frigörs redan i ett tidigt skede.

Det är nödvändigt att genom omsorgsfulla åtgärder skydda aluminatcementbetongen mot uppvärmning. Betongen skall vid gjutning inte ha högre temperatur än 15º C. Den får inte gjutas i skikt tjockare än 30 cm. (detta mått avser förmodligen en tvåsidig värmeavgivning, en pelare har fyra värmeavgivande sidor) Formarna, som skall vara av metall, skall kontinuerligt vattenbegjutas. Formarna skall tas bort så snabbt som möjligt och den frilagda ytan skall vattenbegjutas tills värmeutvecklingen upphört. Även om man lyckas med ovannämnda fordringar bör man inte utsätta hårt belastade konstruktioner av aluminatcementbetong för en miljö som kännetecknas av hög temperatur och samtidig fuktighet.